Agnetha Syns och Hörs

Regeringen presenterade i veckan en satsning på kompetenslyft för förskolelärare. 120 miljoner kr ska användas för kompetensutveckling, så att förskolechefer och lärare blir bättre på att stötta barn som behöver extra stöd.

Från RBU är vi glada över att regeringen nu vill satsa på förskolan. Men när kommer motsvarande satsning på resten av skolan? Det finns ett stort behov av individuellt anpassad undervisning utifrån barns behov på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Särskilt viktigt är det att titta på situationen för barn med funktionsnedsättning.

Nu är det viktigt att denna satsning inte blir ett slag i luften utan att den faktiskt leder till ett bättre stöd i förskolan för barn med funktionsnedsättningar.

Återigen skriver DN med stor svart skrift om att barn som misshandlas ökar kraftigt. En stressig vardag, trötthet och vanmakt som gör att man lätt tappar fattningen anges som några av orsakerna till att man slår sina barn. Regeringen har därför tillsatt en utredning för att ta reda på orsakerna. Jag förutsätter att man också tittar på ”våra” familjers vardag.

I en artikelserie i Expressen (läs exempelvis här och här) uppmärksammas just nu situationen för familjer som har barn med funktionsnedsättningar. Jag kan inte låta bli att tänka på alla föräldrar som ber om insatser för att orka med sin vardag men får avslag. Som utmattas och bryts ner. Vad händer då? Vem bär då ansvaret?

Jag vill inte tro att våra barn utsätts för mer våld eller kränkande behandling än andra barn. Men om vi vet att utmattade föräldrar har en klart större risk att brista i sitt föräldraskap och att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar lever under större press än andra föräldrar så borde det vara en allvarlig signal till våra beslutsfattare att kraftigt förbättra det samlade stödet till våra familjer.

I veckan lanserades den nya strategin för regeringens funktionshinderpolitik för 2011-2016. En särskild sorts politik för en särskild sorts människor. En politik där vi kanske når målen, kanske inte… Vi har ju haft en tioårig nationell handlingsplan som löpte fram till 2010 där man verkligen inte nådde målen. Trots en särskild politik har vi alltså inte nått längre 2011. Eller är det just på grund av att vi har en särskild politik som vi inte har nått längre? Att vi har en särskild politik visar att ju vi ser på människor med funktionsnedsättningar som en annan sorts människor. Då är det kanske inte så konstigt att det inte händer mer.

Under de senaste årtiondena har det gjorts fler utredningar än någon kan minnas och ändå händer så lite. Men människors liv är här och nu! Inte minst för alla våra barn. Vi har inte tid att vänta!

Gång efter annan får man uppröras över huvudlösa beslut. Aldrig kan man luta sig tillbaka en stund och ta det lugnt. Jag tänker en på dom om ledsagares kostnader som har uppmärksammats i media under sommaren. Det handlar om att en kommun inte ville ersätta person för utgifter som hade uppstått för ledsagarens kostnader.

Det här är förstås helt galet! Vem vill betala för två? Vem? Om det ska vara så borde i så fall våra politiker föregå med gott exempel, vi får kanske dubblera deras inträden här och där. Skulle det vara ok? Tanken känns orimlig, eller hur? Men det är precis vad som nu händer många människor med funktionsnedsättning. Vill du gå får du betala för två!

Efter den här domen har det spridits en uppfattning i vissa kommuner om att ledsagares kostnader inte måste, eller ens får, ersättas av kommunen. Enligt RBU:s jurister är detta en felaktig tolkning av domen. Vad domstolen säger är att det inte med stöd av LSS är möjligt att tvinga kommunen att ersätta den enskilde för utgifter han har haft för ledsagarens kostnader. Men kommunen är självklart skyldig att se till att de uppdrag man ger sina anställda ledsagare också kan utföras. Och ofta innebär detta att man ger ledsagaren möjlighet att stå för de kostnader som uppstår under utförandet av uppdraget.

Vi kommer förstås följa upp den här utvecklingen och ta kontakter med ansvariga politiker och myndigheter. Aldrig kommer vi att acceptera att man underminerar möjligheterna för människor att få del av den viktiga insatsen ledsagning.

Under onsdagen hade vi ännu en politikerutfrågning på Donners plats, denna gång var det socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (C) som tog plats i RBU:s heta stol. Frågorna ställdes av vår förbundsjurist Henrik Petrén och jag fick beskriva hur verkligheten ser ut för RBU:s familjer. Kenneth Johansson fick kommentera detta ur sitt perspektiv som politiker och makthavare. Bland annat fick han frågor om assistansen och de senaste årens utveckling med restriktivare bedömningar. Han svarade då att socialutskottet inte är främmande för att förtydliga lagen om det behövs. Från politiskt håll har man inte avsett att få snävare bedömningsgrunder bedyrade Kenneth Johansson.

När Kenneth Johansson fick frågor kring RBU:s förslag om en koordinator svarade han att han såg det som ett kommunalt ansvar. Trots att Riksrevisionen nyligen har föreslagit regeringen att förbättra samordningen av stödet till familjer av barn med funktionsnedsättning vill Kenneth Johansson inte kännas vid att detta kunde vara ett statligt ansvar. 

Kenneth Johansson sa också att om han blev minister med ansvar för våra frågor skulle hans första åtgärd vara att införa en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Han underströk också att arbete och sysselsättning skulle vara en prioriterad fråga för honom.

På RBU:s facebooksida ställdes frågor kring hur tillgängligheten ser ut i Visby och Almedalen. I ärlighetens namn har man verkligen inte de bästa förutsättningarna för dagens självklara krav på tillgänglighet. Det finns fortfarande stora begränsningar i både stadsmiljö och byggnader. En del har man åtgärdat, ytterligare mycket mer borde man kunna åtgärda, men några saker som begränsar tillgängligheten kommer alltid att vara svåra att lösa i en medeltida stad som Visby. Så är det.

Men värre är att man fortfarande skapar otillgängliga miljöer helt i onödan. Ett slående exempel i årets Almedalsvecka är en PR-byrå som har byggt ett tält i två våningar med en seminarielokal på övervåningen. Självklart går det bara att ta sig upp via en trappa. Så tycker tydligen den här PR-byrån att man främjar möten mellan människor. Helt sanslöst!

Det här var det sjätte året i rad som RBU arrangerade ett välbesökt seminarium i Almedalen. Årets seminarium hade rubriken ”Det ser så fint ut på pappret – men hur funkar egentligen LSS?”. Vi hade även i år förmånen att få ha Bengt Westerberg som moderator. I panelen satt förutom jag själv, Linnéa Darell (FP), kommunalråd och ordförande i omsorgsnämnden i Linköping, Lennart Axelsson (S), riksdagsledamot i socialutskottet och Per-Anders Sunesson, chef för tillsynsenheten på Socialstyrelsen.

Jag inledde semimariet med att berätta om hur det ser ut i verkligheten. Jag får så många samtal från RBU-medlemmar som upplever problem, så tyvärr finns det allt för många exempel på vad som brister i LSS.

Per-Anders Sunesson bekräftade bilden och berättade att det finns en stor enighet på Socialstyrelsen om att LSS är det område som är i störst behov av ökad tillsyn.

Politikerna Lenart Axelsson och Linnéa Darell fick sedan kommentera detta ur sin respektive perspektiv från riks- och kommunalpolitik.

Lennart Axelsson (S) var väldigt tydlig med att det inte finns några politiska direktiv om försämringar av varken LSS eller den statliga personliga assistansen. -Vem är det då som vill skära ner om det inte är politikerna? frågade en kvinna i publiken och det kan man verkligen undra. Det genomsyrar på något sätt hela samhället nu med kostnadsökningar och att man måste hålla igen. Ändå är det ingen som har uttalat det. Både kommunens och Försäkringskassans insatser genomsyras av detta.

Linnéa Darell var inte främmande för att det kan behövas en ökad politiskt styrning av Försäkringskassan mot bakgrund av utvecklingen av assistansen under de senaste åren.

Det känns ändå bra att Socialstyrelsen har fått upp ögonen för bristerna i LSS. Per-Anders Sunesson sa att LSS nu står högst upp på Socialstyrelsens tillsynslista. Det var ett glädjande besked och något som vi i RBU noga kommer att följa framöver.

Nu är jag, vår förbundsjurist Henrik Petrén och vår redaktör och kommunikatör Sofia Segergren i Almedalen för att påverka politiker och andra makthavare på olika sätt. Vi gör det genom torgmöten, seminarium och många spontana möten på Visbys gator.

I morse såg jag Expressens krönikör Lotta Gröning från Expressen prata om Almedalen på tv. Hon sa att ”det tar tid att påverka”. Det är något vi vet i RBU, men vi vet också att vi kan påverka och att vi gör det. Man måste komma ihåg att möten som inte alltid leder till ett konkret resultat idag ofta kan göra det på längre sikt. Hela tiden, i alla möten, sår vi frön som kan bära frukt framöver.

Idag hade vi en utfrågning av den moderate riksdagsledamoten Lars Beckman på Donners plats. Vi tog upp tre viktiga frågor för RBU i det vi har valt att kalla ”heta stolen”. Dessa frågor var personlig assistans, samordning av samhällets stöd och behovet av en koordinator, samt arbete och annan sysselsättning för personer med rörelsehinder.

Lars Beckman har bra förståelse av våra frågor men vi önskar förstås alltid mycket mer konkreta resultat och snabbare. Det kan man inte alltid få men vi sår frön…

Direkt efter mötet med Lars Beckman kom två personer från organisationen Svenskt Näringsliv fram och vi bestämde att vi ska höras efter sommaren och diskutera vidare kring frågan om sysselsättning. Ännu ett frö…

Nyligen läste jag en artikel om för tidigt födda barn. Visst är det fantastiskt att leva i ett land där vi kan ge mycket för tidigt födda barn ett bra och intensivt omhändertagande. I den födelsevecka där 90 procent av barnen tidigare dog kan nu istället 90 procent av barnen räddas till livet. Det är helt fantastiskt! Och ingen talar någonsin om kostnader då, när alla insatser koncentreras för att ta hand om barnet och familjen.

När den första tidens intensivvård är över och familjen har fått lämna sjukhuset, visar det sig kanske att barnet har någon funktionsnedsättning. Då behöver familjen och barnet många gånger minst lika mycket stöd som under den första tiden. Men många kan vittna om att det stödet inte alls är vad det borde vara. Familjer lämnas att klara omöjliga uppgifter på egen hand. Och barn med funktionsnedsättningar växer så småningom upp till ett vuxenliv som alldeles för ofta präglas av ensamhet och fattigdom. Det kan vi aldrig acceptera.

Den kamp som ett tidigt fött barn med familj tvingas gå igenom som nyfödd fortsätter hela livet. Men då är inte samhällets insatser längre självklara. För mig är det så självklart: Alla liv som räddas måste också vara värda att leva. Hela livet.

Återigen har frågan om övergrepp på barn lyfts fram i media under veckan. Det visar sig vara nära anhöriga, föräldrar, släktingar och vänner som förgriper sig på barnen. När det handlar om mindre barn kallas övergreppen för "lekar" och sker i samband med nattning eller bad.

Jag kan inte låta bli att känna en stor vanmakt inför de övergrepp som dessa barn utsätts för. Vi får inte blunda för att även barn inom RBU kan utsättas för övergrepp av när anhöriga.

De flesta av våra barn behöver stor hjälp under hela livet med bad och nattning. Och finns det då ingen som hör och ser, och som kan tolka barnen, hur går det då? Vi ser ju hur svårt det är för barn utan en funktionsnedsättning och som kanske kan tala för sig på ett annat sätt, när de blir manipulerade och utsatta för övergrepp.

De här frågorna är svåra och jobbiga att diskutera, men viktiga för att barn ska ha möjlighet att säga ifrån. Alla barn, även våra, ska skyddas från att utsättas för övergrepp.

Vi har idag haft ett givande möte med Mihail Stoican från socialdepartementet. Mihail arbetar med regeringens samordning av barnkonventionsfrågor. Vi pratade bland annat om hur ständigt återkommande utredningar ”handikappanpassar” barn, att alldeles för mycket utgår ifrån de olika myndigheternas perspektiv.

Istället vill vi i RBU att man ska utgå från barnets och familjens behov och utifrån det forma samhällets stöd. Det borde ju vara självklart, men är det tyvärr inte idag. De många kontakterna och bristen på samordning är ett välkänt problem. Nyligen lämnade också Riksrevisionen en rapport som bekräftar vad vi i RBU redan känner till.

Vi hade i alla fall ett bra samtal med Mihail, som också födde idéer om hur vi kan gå vidare för att förändra detta framöver.

Rapporteringen om sexuella övergrepp inom idrotten skrämmer mig och väcker en väldig oro. Jag tror det är viktigt att påminna sig om att våra barn inte är skyddade från den här typen av händelser. Mest obehag och oro känner jag kring alla de barn som saknar tal eller andra sätt att kommunicera.

Hur skyddar vi våra barn från olika slags övergrepp? Det vi som föräldrar kan göra är att prata med våra barn, att ge dem verktygen att själva kunna freda sig och att få barnen att förstå att det finns vuxna som gör saker mot barn som man inte får. Vi föräldrar måste förstås också vara vaksamma. När det gäller många övergrepp så finns det ju vuxna runt omkring som inte ser vad som pågår, men vi kan aldrig vaka över våra barn hela tiden.

När det gäller verksamhet för barn med funktionsnedsättningar så är jag glad över att vi i RBU har varit pådrivande bakom den nya lagen om registerkotroll. Den lagen innebär att alla som arbetar med LSS-insatser för barn ska kontrolleras för om man har blivit dömd för vissa allvarliga brott som exempelvis sexualbrott. Detta är bra förstås, men vi ska inte tro att det innebär några garantier för våra barns säkerhet. Det är därför vi måste prata med våra barn och stärka dem själva. Det är det bästa skyddet vi kan ge dem. Vi måste alla hjälpas åt för att skydda våra barn!

Vill passa på att önska alla bloggläsare en trevlig valborgshelg!

Det händer mycket just nu. Igår träffade vi Per Lodenius, riksdagsledamot för Centerpartiet. Han är ledamot i civilutskottet och ersättare i utbildningsutskottet. Med Per diskuterade vi främst skolfrågor, men vi hann också prata om andra saker som är viktiga för RBU som frågan om en koordinator för att samordna samhällets insatser och arbete och sysselsättning för människor med funktionsnedsättning.

Det är så roligt att fler och fler politiker vänder sig till oss i RBU för att söka kunskap och idéer. Jag är säker på att det är vårt långsiktiga arbete som har medfört att kännedomen om RBU och vår kompetens har ökat hos politiker. Inte minst vårt arbete med årsrapporterna har bidragit till detta.

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt skön och glad påsk!

Vilka underbara och kloka unga människor jag såg på TV i lördags. Det var en skolklass som hade samlat in pengar och tagit från sin klasskassa för att en ung man med en cp-skada skulle kunna åka på sin drömresa. Eleverna fick ett pris för sitt engagemang och sin omtanke och det var de värda!

Inslaget (som finns här, börjar ca 18:30 in i sändningen) gjorde mig både både glad och ledsen. Glad för barnens fantastiska engagemang och samtidigt ledsen för att vi lever i ett sådant samhälle där en person pga sin funktionsnedsättning inte har möjlighet att själv kunna spara ihop till sin drömresa. Det är helt enkelt skamligt att det ska krävas en insamling av skolbarn för att resan ska kunna förverkligas.

Jag hoppas att alla dessa elever kommer att bli politiker i framtiden. Unga människor med sådan omtanke och engagemang ger mig en framtidstro. De var verkligen värda sitt pris!