Agnetha Syns och Hörs

På DN debatt presenteras idag en ny rapport från Socialstyrelsen. Man har granskat levnadsförhållandena för vuxna personer med funktionsnedsättning jämfört med befolkningen i övrigt. Och föga förvånande visar den på stora brister. Men var tog barnen vägen?

Redan när Socialstyrelsen inledde arbetet med den här rapporten kritiserade RBU att man valde att bortse från en stor del av befolkningen, nämligen barnen. Svaret blev att det är svårt att få fram relevant statistik när det gäller barn med funktionsnedsättning och att man därför valt att se på situationen för vuxna! Men snälla, att statistik saknas är väl tvärtom ett skäl att snarast ändra på det! Vi vet förstås att barn med funktionsnedsättning på många sätt begränsas i sina livsvillkor och att det är något som kan förändras. Men att vi vet räcker uppenbarligen inte för att få till stånd nödvändiga förändringar. Det är därför hög tid att regeringen nu initierar en liknande undersökning för att ta reda på hur livsvillkoren ser ut för barn med funktionsnedsättningar.

Trots att man helt har bortsett från barnens situation i den här rapporten säger den massor om samhällets syn på barn med funktionsnedsättningar. Rapporten visar ju nämligen vilket liv vi fostrar generation efter generation barn till.

-         Nio av tio står utanför arbetslivet

-         Ett liv i fattigdom

-         Mindre deltagande i kultur- och nöjesliv samt motions- och friluftsliv

Med tanke på hur det ser ut för barn med funktionsnedsättningar är det inte ett dugg förvånande att de inte uppnår jämlika livsvillkor som vuxna. Barn med funktionsnedsättningar utreds och ifrågasätts nämligen från det att de föds och under hela uppväxten. Och ju mer barnen utreds desto mer lär de sig att de inte riktigt är välkomna i samhället på samma villkor som andra. Det som krävs är att vi ändrar inställning i grunden, att barnen får känna sig välkomna och att vi ger dem de insatser och verktyg som de behöver för att kunna bli jämlika samhällsmedborgare.

Ett rättvist samhälle och ett utvecklande liv för barn och unga med rörelsehinder är RBU:s vision och det är tydligt att vi har mycket att göra innan vi är där. Det är helt oacceptabelt att vårt samhälle fostrar barn med funktionsnedsättningar till ett liv i utanförskap och fattigdom!

Igår träffade jag Adam Engwall som du kan läsa om i det kommande numret av Rörelse. Adam är en 20-årig kille med härlig attityd. Han kommer att vara med under RBU:s deltagande i Almedalsveckan när vi ska föra offentliga samtal om just attityder. Rubrikerna är ”Får alla människor använda handikapptoan?”, ”Är du cp eller?” och ”Får barnen titta på killen i rullstol?”. Bara rubrikerna kan nog få en och annan att fundera lite...

Frågan om alla människor får använda handikapptoan fick jag faktiskt i ett mail i vintras. Det var ett gäng på en arbetsplats som hade diskuterat detta i fikarummet och inte kunde komma överens om hur det egentligen låg till. Naturligtvis frågade de då RBU! Jag svarade hur jag såg på det hela och det blev början på en jättespännande mailväxling med flera följdfrågor. Då slogs jag av att vi ”handikappexperter” ibland glömmer att möta de vanliga och lite banala frågorna som finns i samhället omkring oss. Förhoppningen är att det ska bli samtal som väcker nya tankar och bidrar till att förändra synen på barn och unga med funktionsnedsättningar.

För övrigt var det ett fantastiskt bröllop i helgen. Många av er följde det ju förstås på tv eller på Stockholms gator. Det kändes högtidligt att få representera RBU vid ett sånt pampigt tillfälle!

Nu blir det blogguppehåll ett par dagar och jag vill passa på att önska er en härlig midsommar!

Igår var en händelserik dag med möten på två departement.

Vår förbundsjurist Henrik Petrén deltog i ett möte på utbildningsdepartementet (se mitt inlägg i förrgår). Mötet blev en framgång och departementet försäkrade att man inte har avsett att skapa någon försämring när det gäller rätten till specialpedagogiskt stöd. Det viktigaste resultatet av mötet var att vi fick förståelse för att specialpedagogiskt stöd måste ges efter behov utan koppling till vilka mål som uppnås. Och detta menade departementet att lagen ger rätt till. Men man kommer att se över möjligheten att arbeta in den rätten i kommande förordningar. En framgång för RBU och inte minst Dyslexiförbundet som har gjort ett jättebra arbete med den här frågan.

Själv deltog jag i ett möte på socialdepartementet om ”en aktiv framtid för unga med funktionsnedsättning”. Mötet handlade till stor del om aktivitetsersättningsutredningen ”Brist på brådska” som gjordes för ett och ett halvt år sedan. Inför nästa möte vill socialdepartementet ha våra synpunkter. Vi har redan i vårt remissvar varit tydliga med att aktivitetsersättningen inte har varit bra i sin nuvarande form. Trots namnet så kan man väl säga att den inte har gett mycket till ersättning – och ingen aktivitet!

För någon vecka sedan läste jag följande tänkvärda ord sagda av en konfirmationspräst: ”Alla behöver något att göra, alla behöver någon att älska och alla behöver något att se fram emot”. Något att göra, något att se fram emot… Jag vet tyvärr alldeles för många som saknar det. Och vi slutar aldrig att arbeta för förändring.

Imorgon har jag den stora glädjen att få representera alla RBU:s medlemmar på kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop. Det ser jag fram emot!

Så kommenterar utbildningsminister Jan Björklund att den nya skollagen inte ger rätt till specialpedagogiskt stöd. Menar vår utbildningsminister verkligen att elever med funktionsnedsättningar inte ska ha högre förväntningar än att bli godkänd?

Jan Björklund har inte missat några tillfällen att berätta om de förbättringar som den nya skollagen innebär för elever med funktionsnedsättningar. Men hans förslag till ny skollag som riksdagen fattar beslut om i början av nästa vecka riskerar tvärtom att bli en försämring i och med att rätten till specialpedagogiskt stöd inte finns med i lagen.

När jag hör ministern i den här intervjun så undrar jag faktiskt vad han har för syn på barn med funktionsnedsättningar. Det handlar ju så klart inte om någon "rätt att bli MVG". Vad det handlar om är rätten att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna individuella förutsättningar. Och det är skamligt att det inte är en självklarhet!

När jag bloggade igår var jag på väg till ett möte om ett nytt skolprojekt på Hjälpmedelsinstitutet, Skola till Arbete. En ettårig pilotstudie ska nu genomföras i Östergötland och Västra Götaland. Det är fyra skolor, Anders Ljungstedts skola och Tornhagsskolan i Linköping samt Mimers hus syd och Thorhildsskolan i Kungälv som kommer att involveras i arbetet. Jag hoppas så klart att våra RBU-föreningar på dessa orter också kommer att finnas med, vilket jag har framfört till projektledningen. Syftet med projektet är jätteviktigt, nämligen att stärka barnens möjligheter till arbete genom användning av lämpliga hjälpmedel, metoder och alternativa verktyg i skolan.

I eftermiddag väntar möte med Bygg klokt där RBU tillsammans med fem andra organisationer arbetar för ökad tillgänglighet. Bygg klokt har funnits sedan 1996 och verksamheten består av intressepolitik, uppdrag och projektverksamhet. Genom Bygg klokt ger vi också stöd till enskilda medlemmar i de samverkande organisationerna i exempelvis bostadsanpassningsfrågor. Bra att veta för dig som är RBU-medlem!

Tillgänglighet är också temat för RBU:s kommande årsrapport som jag nämnde igår. Den visar tyvärr, men inte överraskande, på stora brister när det gäller våra barn och ungas möjligheter att röra sig i samhället. Mer om det snart.

Imorgon deltar RBU i två viktiga möten med regeringskansliet. Det ena är ett möte på utbildningsdepartementet om brister i den nya skollagen och det andra är ett möte med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons referensgrupp ”En aktiv framtid för unga med funktionsnedsättning” på socialdepartementet. Alltså två viktiga möten om just det som jag började det här inlägget med: skola och arbete.

Jag måste erkänna att jag våndats lite inför detta som är något nytt för mig. Men nu ska det blir kul! Jag kommer att berätta om arbetet på RBU och mina tankar om vad som sker runt omkring oss.

Det är alltid mycket som händer, inte minst så här de sista veckorna inför sommaren.

Idag ska jag delta i ett möte med ett projekt som handlar om vägen från skola till arbete som drivs av Hjälpmedelsinstitutet tillsammans med RBU, SRF, Attention, FUB och Dyslexiförbundet FMLS. Frågan om arbete och sysselsättning är ständigt närvarande och den var också temat för vår årsrapport 2009 ”Vem bryr sig?”.

Annars handlar mycket just nu om förberedelser och planering inför Almedalsveckan. I förra veckan träffade vi Bengt Westerberg för att prata om vårt Almedalsseminarium om personlig assistans. Omkring hälften av RBU:s barn och unga har assistans och det är verkligen en livsviktig reform, något som vi uppmärksammade i årsrapporten 2007 ”Assistans med Barnen i Centrum”. Men det är också en reform som på senare tid har varit under alltmer press. Assistansen är en jätteviktig fråga för oss och jag är säker på att det kommer att bli ett uppmärksammat seminarium som förhopningsvis ger resultat. Det är för övrigt tredje året i följd som vi har förmånen att få ha Bengt som moderator och det känns jättebra!

De närmaste dagarna kommer jag berätta mer om våra aktiviteter i Almedalen, vår nya årsrapport som alldeles snart presenteras och mer… Det är som sagt mycket som händer!