Agnetha Syns och Hörs

På morgonens nyheter talar man återigen om att personer med psykiska funktionsnedsättningar inte kommer i arbete trots extra satsningar. Det är en katastrof för varje enskild person att inte ha något att göra på dagarna. Att inte ha en social tillhörighet eller någon som frågar efter en. Dag ut och dag in, lika tomma dagar. Det är också i högsta grad en fråga om hälsa. Få saker är så hälsofarligt som att leva i utanförskap utan social gemenskap.

Hur mycket är det värt att storsatsa på att alla personer med funktionsnedsättningar ska få något att göra på dagarna? Antingen ett lönearbete eller en utvecklande sysselsättning.

Sällan nämns våra grupper, de personer med omfattande rörelsehinder, när man talar om arbete.

Hur mycket är samhället berett att satsa för att alla personer med funktionsnedsättningar ska få ett arbete eller utvecklande daglig sysselsättning enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

Igår berättade SVT:s Rapport om att barn med långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning löper betydligt större risk för att utsättas för fysisk misshandel i familjen i jämförelse med friska barn. Jag blir så otroligt ledsen och upprörd över detta. Det är jätteviktigt att man går vidare och tar reda på vad detta beror på så att det kan förhindras.

Anna Norlén, enhetschef på BUP, säger i inslaget att om en familj redan är påfrestad av något annat skäl och redan har en hög stressnivå så ökar risken för att det ska förekomma våld. Själv är jag helt övertygad om att det är här man ska söka förklaringar. När samhället brister i stöd till familjer som har barn med funktionsnedsättningar trasas familjer sönder av stress och utmattning.

Vi kan aldrig acceptera att något barn misshandlas någonstans och barn får betala ett fruktansvärt pris när föräldrar inte fungerar. Det är viktigt att komma ihåg att föräldrar ber om insatser först när man har tömt alla sina marginaler, när man redan går på knäna. Och då börjar samhällets utredande och ifrågasättande av om man har rätt till insatser eller inte.

Den här rapporten måste bli en riktig väckarklocka för de politiker som är ansvariga för samhällets stöd till barn med funktionsnedsättningar och deras familjer.

Jag läste en bra i artikel i Dagens Nyheter om hur det är att leva med personlig assistans. Den handlar om en kvinna och beskriver hur hennes liv ser ut och hur assistansen fungerar. Det är jättebra att värdet av personlig assistans lyfts fram på det här sättet i media. Alltför ofta nämns ju assistansen i samband med kostnader. Vi vet ju så väl hur mycket assistansen betyder.

Något som ofta glöms bort i diskussioner kring assistans är hur otroligt många duktiga människor som arbetar som personliga assistanter. Mer än 50 000 människor får sin försörjning samtidigt som de gör otroligt viktiga insatser. Det är värt att komma ihåg varje gång det höjs röster om att assistansen kostar för mycket.

Återigen hörs i media om skolsituationen för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Lika alarmerande. Återigen måste föräldrar och barn ut i media med sin smärta. Det handlar både om att barn som vill gå i skolan inte får tillgång till den skola de så väl behöver och att föräldrar möts av att det inte finns ekonomiska resurser för deras barn.

När, skolminister Jan Björklund, ska ni våga ta bladet från munnen och säga som det är? Har vi råd med barn med funktionsnedsättningar i skolan eller inte? Har vi råd att ge alla barn förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen på bästa sätt, eller?

En positiv sak jag hörde jag också på morgonens ABC-nyheter. Det var en kommunalpolitiker i Nacka som hade fått ett pris. Han sa att ”brukarna vet vad som är bäst för dem”. Det gällde i och för sig äldrevård men inställningen gladde mig. Tänk om den synen kunde genomsyra arbetet för alla som är i behov av olika insatser.

Så lyssna på barnen och deras föräldrar när det gäller skolan!

Media har under den gångna veckan uppmärksammat arbetslöshet och förtidspensioneringar av unga. Det är med smärta jag återigen läser detta, för det är en kunskap jag egentligen bär med mig dagligen, både av egen erfarenhet och efter kontakter med många förtvivlade föräldrar.

Alliansen lovade att minska antalet förtidspensionärer bland unga, det var arbetslinjen som skulle gälla och det skulle gälla alla. Aldrig nämndes några undantag...

Tänk ett helt liv i passivitet, det är ett stort svek. Det är inte bara i passivitet utan också ett liv i fattigdom!

Vi i RBU kan aldrig acceptera att inget händer för unga vuxna när det gäller arbete eller utvecklande sysselsättning. Se gärna vår årsrapport 2009 ”Vem bryr sig?”

Alla i Sverige har skolplikt tack och lov, men sen då? Vad har samhället för skyldigheter gentemot unga vuxna med funktionsnedsättningar?

Man vill leva i ett socialt sammanhang och ha en uppgift, och få en inkomst som det går att leva på. Det borde vara en rättighet för alla!