Alla liv som räddas måste också vara värda att leva hela livet!
Nyligen läste jag en artikel om för tidigt födda barn. Visst är det fantastiskt att leva i ett land där vi kan ge mycket för tidigt födda barn ett bra och intensivt omhändertagande. I den födelsevecka där 90 procent av barnen tidigare dog kan nu istället 90 procent av barnen räddas till livet. Det är helt fantastiskt! Och ingen talar någonsin om kostnader då, när alla insatser koncentreras för att ta hand om barnet och familjen.
När den första tidens intensivvård är över och familjen har fått lämna sjukhuset, visar det sig kanske att barnet har någon funktionsnedsättning. Då behöver familjen och barnet många gånger minst lika mycket stöd som under den första tiden. Men många kan vittna om att det stödet inte alls är vad det borde vara. Familjer lämnas att klara omöjliga uppgifter på egen hand. Och barn med funktionsnedsättningar växer så småningom upp till ett vuxenliv som alldeles för ofta präglas av ensamhet och fattigdom. Det kan vi aldrig acceptera.
Den kamp som ett tidigt fött barn med familj tvingas gå igenom som nyfödd fortsätter hela livet. Men då är inte samhällets insatser längre självklara. För mig är det så självklart: Alla liv som räddas måste också vara värda att leva. Hela livet.
