Du ska veta din plats!
Igår var dagen kommen för besök från Försäkringskassan för omprövning av min sons assistans. Och som jag har gruvat mig för detta besök… Trots att han är en 31-årig man med stor integritet och självkänsla vet jag att detta är oerhört påfrestande för honom. För mig som mamma känns det helt otänkbart att inte vara med vid ett sådant här möte trots att sonen som sagt är vuxen. Jag vill helt enkelt inte att han utsätts för frågor där han riskerar bli lurad att underskatta sina egna behov.
Jag har förstås hört, läst och inte minst fått berättat för mig massor om Försäkringskassans detaljerade utfrågningar och minuträkning som det har varit under de senaste åren. Jag hade därför ringt upp handläggaren på förhand och vädjat till henne om att inte ställa några ovärdiga frågor. Men även om handläggaren gjorde sitt yttersta för att vara respektfull och vänlig så tror jag att det är omöjligt att få till stånd ett värdigt möte när handläggaren uppenbarligen är bunden av riktlinjer om utfrågning och tidsstudier.
Min son kunde inte svara på en enda fråga om ”hur lång tid” för han har helt enkelt inte funderat på det, lika lite som jag har funderat hur lång tid alla moment tar för mina personliga bestyr. Allt ska uppskattas i tid. Min son har ett kontinuerligt behov av assistans under hela dygnet, alla dagar, veckor, månader och år. I vilket syfte ställer man dessa frågor om hur lång tid?
Vad är det man egentligen ska mäta? Hur ”duktig” assistenten är på att forcera olika moment i jakt på att spara några minutrar? Det är klart att ett moment som tar 30 minuter kanske skulle kunna pressas till 27 minuter imorgon och till och med 25 minuter i övermorgon. Men till vilket pris?
Vem kom på tanken att man på fullt allvar ska kunna tala om hur många gånger per dag man går på toaletten? Eller hur lång tid det tar att äta frukost? Det beror väl för sjutton på!? Vilken dag det är, hur mycket tid man har på sig eller bara vad man känner för. Vad menar vi annars med att kunna leva som andra?
Det som Försäkringskassan nu håller på med är ovärdigt och bidrar inte på något sätt till att skapa delaktighet i samhället. Vi måste få bort dessa tidsstudier kring våra barn och ungdomar. Vad det handlar om idag är att man får lära sig sin plats och att alla aktiviteter man vill ägna sig åt är på nåder av en allsmäktig minutfixerad myndighet. Och det som gör mig mest ledsen och arg är att detta pågår hela tiden och jag tror att det är ett av de viktigaste skälen till att våra barn och ungdomar ”handikappanpassas”, d v s lär sig att deras liv inte är riktigt lika fria som vi andras.
Som en nioårig flicka med cp-skada frågade: ”Varför ska jag utredas och utredas?” Inte ens barnen går att lura om vad detta går ut på.
